Wetplate-kuvauksen historia juontaa juurensa 1800-luvun puoleenväliin, kun englantilainen keksijä Frederick Scott Archer kehitti menetelmän vuonna 1851. Tämä menetelmä mahdollisti valokuvien ottamisen lasilevyille, jotka oli ensin käsitelty valoa herkistävillä kemikaaleilla. Wetplate-kuvauksesta tuli valokuvauksen valtavirtaa ja kesti 1900-luvun alkuun asti, ennen kuin se väistyi kuivalevytekniikan tieltä.Wetplate-kuvan luominen alkaa lasilevyn valmistelusta, joka käsitellään kollodionlioksella ja sen jälkeen upotetaan hopeanitraattiliuokseen valoherkkyyden saavuttamiseksi. Tämän jälkeen levy asetetaan punavalossa kameraan valotuksen ajaksi. Valotuksen jälkeen levy kehitetään välittömästi ja sitten kiinnitetään, jolloin syntyy lopullinen kuva. Aikaa koko prosessiin on niin kauan kun levy pysyy kosteana.
Tekniikan alkuajoilla keksittiin myös lasilevyn (ambrotype) rinnalle metallilevy (tintype). Metallilevylle tehtäessä saadaan kestävämpi lopputulos, vaikka lasille tehtäessä saadaan hieman enemmän ulottuvuutta. Tekniikka on aina herättänyt kiinnostusta, koska kuva tehdään täysin käsityönä alusta loppuun heti. Kiehtovuutta lisää nestemäisen hopean saattaminen kiinteään muotoon ja ylimääräisen valottamattoman hopean pesu, jolloin lopullinen kuva muodostuu. Kuva onkin aina täysin uniikki, eikä toista samanlaista saa tehtyä vaikka haluaisikin. Kuvan arkistoitavuus on myös vieläkin muita medioita edellä ja esimerkiksi lasilevylle kuvattu Abraham Lincoln (1865) on vielä voimissaan.
Tämä on wetplate-näyttely valokuvauksen alkulähteiltä. Intohimoa hopealla tallennettuna ikuiseen muotoon lasille ja alumiinilevyille. Intohimo, joka antoi odottaa itseään, tarttui välittömästi sielusta ja kantaa todennäköisesti niin kauan kuin elän.
Wetplate-fotografins historia går tillbaka till mitten av 1800-talet, då den engelske uppfinnaren Frederick Scott Archer utvecklade metoden år 1851. Metoden gjorde det möjligt att ta fotografier på glasplåtar som först behandlats med ljuskänsliga kemikalier. Wetplate-fotografin blev snabbt dominerande inom fotografi och användes fram till början av 1900-talet, innan den ersattes av torrplåtstekniken.
Skapandet av en wetplate-bild börjar med förberedelsen av en glasplåt som behandlas med en kollodionlösning och därefter sänks ner i en silvernitratlösning för att bli ljuskänslig. Plåten placeras sedan i kameran under rött ljus för exponering. Efter exponeringen framkallas plåten omedelbart och fixeras därefter, varvid den slutliga bilden uppstår. Hela processen måste genomföras medan plåten fortfarande är fuktig.
Under teknikens tidiga år utvecklades även en metallplåt (tintype) som alternativ till glasplåten (ambrotype). Vid fotografering på metallplåt får man ett mer hållbart slutresultat, medan glasplåten ger något större tonomfång. Tekniken har alltid väckt intresse, eftersom bilden skapas helt för hand från början till slut i ett enda moment. Fascinationen förstärks av hur flytande silver omvandlas till fast form och hur överflödigt, oexponerat silver sköljs bort så att den slutliga bilden träder fram. Varje bild är därför helt unik – det går inte att skapa två likadana, ens om man försöker. Bildens arkivbeständighet överträffar dessutom fortfarande många andra medier; till exempel är ett porträtt av Abraham Lincoln från 1865, fotograferat på glasplåt, ännu i utmärkt skick.
Detta är en wetplate-utställning från fotografins ursprung. Passion, fångad i silver och bevarad i evig form på glas- och aluminiumplåtar. En passion som lät vänta på sig, men som genast grep tag i själen och som sannolikt kommer att följa mig så länge jag lever.