Första parkett
Jag har nu i några år arbetat med att se bakåt. När jag fyllde 50 år väcktes nyfikenheten att återuppleva fysiska platser som en gång i tiden har varit mitt bo. Platsen i sig själv har ingen betydelse, händelser, känslor och minnen har. Men kopplingen är så stark att platsen och det visuella intrånget i ögonen behövs för att väcka hela repertoaren av minnesbilder. Vi är ändå alltid en produkt av allt vi har varit med om, så att utsätta sig för detta ger mig något jag trodde inte kunde finnas.
Just nu har jag material, både fotografier, nya minnen, nya kontakter, nya vänner, som formar min framtid bara genom att se bakåt. Jag blev vän med chefredaktören på lokaltidningen i Aalen, Baden-Würtenberg, när han försökte få in mig i mitt barndoms hotell, som vid mitt besök i modern tid var en övergiven porrhåla. Olika fotografer har skickat mig bildmaterial av vårt gamla Hotel Reichspost, både före och efter rivningen av huset. Hotellet som blev en porrhåla som sedan revs. Träffade till och med en gammal klasskamrat som jag inte har sett på 45 år. Kom inte ens ihåg hans namn. I Schwäbisch Gmünd är min gamla vän nu polischef i stadens polisdistrikt. Vi skildes åt när jag var 10 år gammal, när vi träffas 42 år senare har ganska lite förändrats. Den enda skillnaden var kanske att vi inte längre leker polis och rövare, han kanske, men nu får han lön för att göra det. Tyskland-resorna har gett mycket material, mycket jag fortfarande bearbetar och transformerar till något annat. Något även för andra.
Jag påbörjade förra sommar nästa kapitel genom att fokusera på åren före och strax efter flytten från Tyskland, Lovisa och Åbo. Så hade jag tänkt fortsätta, men gjorde jag små förändringar. Mycket tror man att man styr och planerar, man glömmer ibland att man lever ett liv, något man aldrig har helt under kontroll. Livet fortsätter fastän man själv inte finns eller man själv har andra planer.
Det underbara med att vara barn och att minnas sitt liv som barn är att man är så skyddad. Man får leka i solen, medan synliga och osynliga gestalter övervakar en, iakttar en och ser till att så lite negativt som möjligt händer. Solen skiner varje dag, ute och inne. Spänningen i att uppleva, se och stirra på mor- och farföräldrars föräldrar som mest är historier man hör, men ibland även kött och ben, fastän alltid väldigt lite kött. Själv kan man som barn främst leka när man sitter i den fjärde raden och iakttar livets pjäs på avstånd. Hela den dramatiska pjäsen är nästan osynlig, för man är liten och kort och alla vuxna framför en skymmer spektaklet, det vuxna livet. Glimtarna man ser tolkar man med sitt glada lynne och mest blir det tomtar, monster, lukttanten och roliga gestalter. När man växer upp och de, den äldsta generationen lämnar oss för evigt, sitter man plötsligt i rad tre. Man är längre, äldre, men främst inriktad på sin egen rad, de som sitter bredvid en och sig själv. Pjäsen syns bättre, man hör och förstår mera, men berör det mig? Känslomässigt blir det svårare när man blir flyttad till den andra raden, bara föräldrarna finns kvar. Samtidigt händer det mycket i den egna sfären, så hur det ser ut utanför den egna bubblan kan inte alltid förklaras, kanske man som vuxen inte heller behöver göra det? I denna bubbla, som 50-åring, påbörjade jag detta projekt att se bakåt. Funderade på varifrån jag kommer, vad jag består av och vad som möjligtvis finns framför mig. Kontrollen jag trodde fanns i detta vuxenliv, denna teater, visade sig vara en illusion. Jag har nu min mamma på sjukhus de inkommande sex veckorna, vad som händer sedan vet ingen. Min pappa fyller 80 år i juni, gammal och svag även han. Mitt fina projekt, min fina historia, blir plötsligt mera deras, de som gjorde mig, jag som är dem. Ännu sitter jag i den andra raden, ännu en liten stund. Jag blev kanske besviken att märka att en viss kontinuitet av vardagen är en illusion. Som barn fungerade illusionen till en min fördel, leken där allt var möjligt, nu förvandlas det till en verklig scen där jag snart sitter ensam på första parkett. Snart är jag gestalten som fjärde raden bara ser en glimt av, gestalten framtiden inte längre vill engagera sig i.
Min mamma dog i maj 2017. Så slutet kom snabbare än väntat.
Utställningen är en tillbakablick och en visuell karta över vem man var och vem man blev. En form av mitt visuella DNA och förklaringar i form av korta berättelser.
Ensimmäiseltä riviltä
Jo muutaman vuoden ajan olen työskennellyt katsoen taakseppäin ajassa. Kun täytin 50 vuotta, uteliaisuus heräsi uudelleen kokemaan fyysisiä paikkoja, jotka ovat joskus olleet elinpaikkani. Paikalla itsellään ei ole merkitystä, tapahtumilla, tunteilla ja muistoilla on. Mutta yhteys on niin voimakas, että paikka ja visuaalinen tunkeutuminen silmiin ovat tarpeen herättämään koko muistojen paletti eloon. Olemme kuitenkin aina tuote kaikesta, johon olemme joskus osallistuneet, joten itseni altistaminen tällaiseen tuo kokemuksia joita en uskonut olevan.
Näyttely on rettospektiivinen ja visuaalinen kartta siitä, kuka olen ollut ja minkälainen minusta tuli. Jonkinlainen visuaalinen DNA lyhyiden selitysten kera.
Lars Rebers
Fotokonstnär
Konstnär
Konstpedagog
Larsrebers.fi