Kristoffer Albrecht – Domestica

Domestica

Temat i Kristoffer Albrecht utställning och senaste fotobok Domestica är att undvika hemmablindhet. Då man ser samma ting eller landskap gång på gång måste man fördjupa iakttagelsen för att se det väsentliga. Serien Domestica handlar om förhållandet mellan landskapet och ljuset samt människans samverkan med sin omgivning. Den handlar också om tidens inverkan på föremålen. Bilderna, som är resultat av konkreta iakttagelser, förmedlar småskaligt och intimt årstidernas växling och livets kretsgång.

Domestica

Kristoffer Albrechtin seuraavan valokuvakirjan teema on kotisokeuden välttäminen. Oleellisen havaitsemiseksi pitää syventää katsetta jokapäiväisiin maisemiin ja asioihin. Domestica-sarja käsittelee maiseman ja valon suhdetta sekä ihmisen vuorovaikutusta ympäriöivään maailmaan.Näyttely käsittelee myös ajan vaikutuksia esineisiin. Kuvat ovat konkreettisten havaintojen tulos ja viestivät intiimisesti ja pienmuotoisesti vuodenaikojen ja elämän kiertokulkua.

Kristoffer Albrecht

Born in Helsinki, Finland in 1961
Lives in Ingå, Finland

2001, Doctor of Arts, University of Art and Design Helsinki
​(Thesis: Creative Reproduction. A Practical Study on Ink-printed Photographs, Their History of Production and Aesthetic Identity)
1987, Master of Arts, University of Art and Design Helsinki
Has been teaching photography since 1986.

www.kristofferalbrecht.com


Lars Rebers – Första parkett

Första parkett

Jag har nu i några år arbetat med att se bakåt. När jag fyllde 50 år väcktes nyfikenheten att återuppleva fysiska platser som en gång i tiden har varit mitt bo. Platsen i sig själv har ingen betydelse, händelser, känslor och minnen har. Men kopplingen är så stark att platsen och det visuella intrånget i ögonen behövs för att väcka hela repertoaren av minnesbilder. Vi är ändå alltid en produkt av allt vi har varit med om, så att utsätta sig för detta ger mig något jag trodde inte kunde finnas. 

Just nu har jag material, både fotografier, nya minnen, nya kontakter, nya vänner, som formar min framtid bara genom att se bakåt. Jag blev vän med chefredaktören på lokaltidningen i Aalen, Baden-Würtenberg, när han försökte få in mig i mitt barndoms hotell, som vid mitt besök i modern tid var en övergiven porrhåla. Olika fotografer har skickat mig bildmaterial av vårt gamla Hotel Reichspost, både före och efter rivningen av huset. Hotellet som blev en porrhåla som sedan revs. Träffade till och med en gammal klasskamrat som jag inte har sett på 45 år. Kom inte ens ihåg hans namn. I Schwäbisch Gmünd är min gamla vän nu polischef i stadens polisdistrikt. Vi skildes åt när jag var 10 år gammal, när vi träffas 42 år senare har ganska lite förändrats. Den enda skillnaden var kanske att vi inte längre leker polis och rövare, han kanske, men nu får han lön för att göra det. Tyskland-resorna har gett mycket material, mycket jag fortfarande bearbetar och transformerar till något annat. Något även för andra. 

Jag påbörjade förra sommar nästa kapitel genom att fokusera på åren före och strax efter flytten från Tyskland, Lovisa och Åbo. Så hade jag tänkt fortsätta, men gjorde jag små förändringar. Mycket tror man att man styr och planerar, man glömmer ibland att man lever ett liv, något man aldrig har helt under kontroll. Livet fortsätter fastän man själv inte finns eller man själv har andra planer.

Det underbara med att vara barn och att minnas sitt liv som barn är att man är så skyddad. Man får leka i solen, medan synliga och osynliga gestalter övervakar en, iakttar en och ser till att så lite negativt som möjligt händer. Solen skiner varje dag, ute och inne. Spänningen i att uppleva, se och stirra på mor- och farföräldrars föräldrar som mest är historier man hör, men ibland även kött och ben, fastän alltid väldigt lite kött. Själv kan man som barn främst leka när man sitter i den fjärde raden och iakttar livets pjäs på avstånd. Hela den dramatiska pjäsen är nästan osynlig, för man är liten och kort och alla vuxna framför en skymmer spektaklet, det vuxna livet. Glimtarna man ser tolkar man med sitt glada lynne och mest blir det tomtar, monster, lukttanten och roliga gestalter. När man växer upp och de, den äldsta generationen lämnar oss för evigt, sitter man plötsligt i rad tre. Man är längre, äldre, men främst inriktad på sin egen rad, de som sitter bredvid en och sig själv. Pjäsen syns bättre, man hör och förstår mera, men berör det mig? Känslomässigt blir det svårare när man blir flyttad till den andra raden, bara föräldrarna finns kvar. Samtidigt händer det mycket i den egna sfären, så hur det ser ut utanför den egna bubblan kan inte alltid förklaras, kanske man som vuxen inte heller behöver göra det? I denna bubbla, som 50-åring, påbörjade jag detta projekt att se bakåt. Funderade på varifrån jag kommer, vad jag består av och vad som möjligtvis finns framför mig. Kontrollen jag trodde fanns i detta vuxenliv, denna teater, visade sig vara en illusion. Jag har nu min mamma på sjukhus de inkommande sex veckorna, vad som händer sedan vet ingen. Min pappa fyller 80 år i juni, gammal och svag även han. Mitt fina projekt, min fina historia, blir plötsligt mera deras, de som gjorde mig, jag som är dem. Ännu sitter jag i den andra raden, ännu en liten stund. Jag blev kanske besviken att märka att en viss kontinuitet av vardagen är en illusion. Som barn fungerade illusionen till en min fördel, leken där allt var möjligt, nu förvandlas det till en verklig scen där jag snart sitter ensam på första parkett. Snart är jag gestalten som fjärde raden bara ser en glimt av, gestalten framtiden inte längre vill engagera sig i.

Min mamma dog i maj 2017. Så slutet kom snabbare än väntat. 

Utställningen är en tillbakablick och en visuell karta över vem man var och vem man blev. En form av mitt visuella DNA och förklaringar i form av korta berättelser.

Ensimmäiseltä riviltä

Jo muutaman vuoden ajan olen työskennellyt katsoen taakseppäin ajassa. Kun täytin 50 vuotta, uteliaisuus heräsi uudelleen kokemaan fyysisiä paikkoja, jotka ovat joskus olleet elinpaikkani. Paikalla itsellään ei ole merkitystä, tapahtumilla, tunteilla ja muistoilla on. Mutta yhteys on niin voimakas, että paikka ja visuaalinen tunkeutuminen silmiin ovat tarpeen herättämään koko muistojen paletti eloon. Olemme kuitenkin aina tuote kaikesta, johon olemme joskus osallistuneet, joten itseni altistaminen tällaiseen tuo kokemuksia joita en uskonut olevan.

Näyttely on rettospektiivinen ja visuaalinen kartta siitä, kuka olen ollut ja minkälainen minusta tuli. Jonkinlainen visuaalinen DNA lyhyiden selitysten kera.

Lars Rebers

Fotokonstnär
Konstnär
Konstpedagog

Larsrebers.fi


Mastuset - Epifania

EPIFANIA

Fotografierna som utgör helheten EPIFANIA är fotograferade i Nya Zeeland på en strand som var både svår att hitta och att nå. Men, där och endast där, när Mastuset rörde sanden, bildades figurer som liknade hans egna målningar. De former som bildades av sanden varade bara ett ögonblick varefter havet tog dem. Det skulle ha varit omöjligt att återskapa samma bild. Därför är alla utställningsbilderna unika konstverk.

Tillfällighet, det som sker oplanerat har alltid varit en del av Mastusets arbete. Dock tror han själv inte att tillfälligheter verkligen existerar.

Epifany kan översättas som ”övernaturlig uppkomst”. De veckor då Mastuset fotograferade blev han vittne till den konstanta och oändliga processen av universums skapelse, där perfektion och skönhet avbildades i sanden. Efter ett ögonblick försvann de mystiskt framträdande bilderna i vågorna och upprepades aldrig på samma sätt. De försvinnande stunderna har blivit odödliga i bilderna på denna utställning.

EPIFANIA

Valokuvat, jotka muodostavat kokonaisuuden EPIFANIA, on kuvattu Uudessa Seelannissa rannalla, jolle oli vaikea löytää ja päästä. Kuitenkin juuri siellä, ja vain siellä, Mastuset:in hiekkaa liikuttaessa siihen muodostui kuvia, jotka muistuttivat hänen omia maalauksiaan.

Muodot, jotka piirtyivät hiekkaan olivat siinä vain hetken, jonka jälkeen meri vei ne mukananaan. Olisi mahdotonta toistaa samaa kuvaa. Sen vuoksi myös näyttelyn valokuvat ovat kaikki uniikkivedoksia. Mastusetin töissä on aina ollut osana sattuma, se mikä tapahtuu suunnittelematta. Hän ei kuitenkaan usko, että sattumaa oikeastaan on olemassakkaan.

Epifania sanan voi kääntää ”yliluonnollisen esiintulona”. Viikot, joina Mastuset valokuvasi, hän oli todistamassa maailmankaikkeuden jatkuvaa ja loputonta luomisprosessia, jossa täydellisyys ja kauneus piirtyi hiekkaan. Silmänräpäyksen kestettyään nuo salaperäisesti ilmenneet kuvat hävisivät aaltoihin eivätkä koskaan toistuisi samanlaisina. Nuo katoavat hetket ovat ikuistettu tämän näyttelyn valokuviin.

Mastuset

MASTUSET (Linyola, Katalonien, 1954) studerade målning, skulptur och fotografi. I slutet av hans studier fortsatte han med teologi. Idag är allt detta en del av hans arbete. I Spanien blev Mastuset känd för sina kopparmålningar. Dessa var även utställda i Finland år 2005 och Jukka Yli-Lassila skrev att de var “i ögonfallande sublima”.

MASTUSET (Linyola, Katalonia, 1954) opiskeli maalausta, kuvanveistoa ja valokuvausta. Opintojen loputtua hän jatkoi teologialla. Tänään kaikki se on osa hänen työtään. Espanjassa Mastuset tuli tunnetuksi kuparille maalatuilla teoksillaan. Niitä oli Suomessakin esillä vuonna 2005 ja Jukka Yli-Lassila kirjoitti niiden olevan ”silmiinpistävän yleviä”.


Nick Brandt – On This Earth, A Shadow Falls, Across The Ravaged Land

Ibis 20-års jubileumsutställning

Fotogalleri Ibis i Vasa firar sitt 20-årsjubileum med att visa fantastiska svartvita storformatsbilder på Afrikas natur. Utställningen riktar sig till olika typer av publik och erbjuder ett nytt perspektiv på traditionella porträtt av vilda djur.

Den brittiska fotokonstnären Nick Brandt (f.1964) har fotograferat Östafrikas magnifika natur under flera decennier. Brandt gjorde ursprungligen karriär inom musik- och reklamvideo och fascinerades av djurlivet i Tanzania när han regisserade en musikvideo för Michael Jackson. Djupt rörd av mötet med djuren började Brandt fotografera de majestätiska varelserna på heltid. Brandts utställning har rest jorden runt och tidigare visats i bl.a. New York, Berlin, London och Salo. På Fotografiska i Stockholm blev utställningen en av de mest besökta genom tiderna.

Brandts känsliga, detaljrika och intima porträtt av de kanske sista exemplaren av de stora däggdjuren skiljer sig från det traditionella sättet att porträttera Afrikas djur och ger betraktaren en möjlighet att blicka in i djurens själfulla värld, öga mot öga. Precis som porträttfotografer i allmänhet arbetar Brandt utan teleobjektiv för att komma nära sina motiv och på det sättet fånga deras personlighet och närvaro på film.

Verkens imponerande format låter betraktaren möta djuren i nästan naturlig storlek. De svartvita panoramabilderna för oss också till de majestätiska däggdjurens livsmiljöer. De påminner om en tid då människan inte ännu hade rubbat balansen i naturen och förminskat djurens livsutrymme.

Utställningen är uppbyggd utgående från tre bildhelheter; On This Earth (2005), A Shadow Falls (2009) och Across the Ravaged Land (2013). För Brandt är Afrika och djurtemat ett pågående projekt – ett livsverk som han ägnar sig åt för att göra den stora allmänheten medveten om djurens och naturens hotade tillstånd. År 2010 grundade Brandt den ideella organisationen Big Life Foundationför att bidra till att skydda Afrikas ekosystem. Via organisationen samlar han in medel för naturskydd.

Utställningen har producerats av Fotografiska och ordnas i samarbete med Vasa Konsthall. Med stöd av Svenska Kulturfonden, Bröderna Gröndahls stiftelse och Vasa stad.

Ibiksen 20-vuotisnäyttely

Vaasalaisen valokuvagalleria Ibiksen 20-vuotisnäyttely tuo nähtäville upeita, suurikokoisia mustavalkokuvia Afrikan luonnosta. Erilaisia yleisöjä puhutteleva näyttely tarjoaa uuden näkökulman perinteiseen villieläinkuvaukseen.

Englantilainen valokuvataiteilija Nick Brandt(s.1964) on kuvannut Itä-Afrikan suurenmoista luontoa jo usean vuosikymmenen ajan. Aiemmin uraa musiikki- ja mainosvideoiden alalla luonut Brandtvaikuttui Tansanian eläimistä ohjatessaan siellä Michael Jacksonin musiikkivideota. Kohtaamisista syvästi liikuttunutBrandt ryhtyi pian kokopäiväisesti valokuvaamaan näitä majesteetillisia otuksia. Ympäri maailmaa kiertänyt näyttely on aiemmin ollut esillä mm. New Yorkissa, Berliinissä, Lontoossa, Salossaja Tukholman Fotografiskassa, jossa se oli yksi sen vierailluimmista näyttelyistä.

Perinteisestä Afrikan eläinten esittämistavasta poiketen, Brandtin herkät ja yksityiskohtaiset, intiimit muotokuvat ehkäpä lajiensa viimeisistä suurnisäkkäistä tutustuttavat katsojat näiden sielukkaiden eläinten maailmaan, silmästä silmään. Brandt työskentelee ilman teleobjektiivia, muiden muotokuvaajien tapaan lähellä kohdettaan, päästen tällä tavoin tallentamaan filmille näiden läsnäolon ja persoonallisuuden.

Näyttelyn vaikuttavankokoisissa kuvissa katsoja kohtaa eläimet lähes täysimittaisina. Mustavalkoiset panoraamakuvat vievät meidät myös näiden majesteetillisten nisäkkäiden elinympäristöihin, ikäänkuin viitateen aikaan, jolloin ihminen ei ollut vielä puuttunut luonnonjärjestykseen ja pienentänyt eläinten asuinaluetta.

Tämä näyttely on koottu kolmesta eri kuvaokonaisuudesta;  On This Earth (2005), A Shadow Fall (2009) ja Across the Ravaged Land (2013). Brandtille Afrikka ja eläinteema on edelleen meneillään oleva projekti — elämäntyö, jolla hän pyrkii tuomaan kuvaamiensa eläinten ja luonnon uhattua tilaa suuren yleisön tietoisuuteen. Afrikan ekosysteemien suojelemiseksi Brandt perusti vuonna 2010 Big Life Foundation-yhdistyksen, jonka kautta hän kerää varoja luonnonsuojelulle.

Näyttelyn on tuottanut Fotografiska Museet.Näyttely järjestetäänyhteistyössä Vaasan Taidehallin kanssa. Näyttelyä ovat tukeneet Svenska Kulturfonden, Bröderna Gröndahls stiftelse ja Vaasan kaupunki.


Vesa Ranta – Reunalla // Vid utkanten

Reunalla

Keitä syrjäseuduilla sinnittelee, miksi he asuvat kaukana kaikesta ja kuinka he pärjäävät?

Suomen maaseutu tyhjenee, mutta autioituvassa maisemassa tuikkii vielä yksinäisten talojen valoja. Keitä syrjäseuduilla sinnittelee, miksi he asuvat kaukana kaikesta ja kuinka he pärjäävät? Muuttoliike 2000-luvun Suomessa on ollut yhtä suurta kuin se oli 1970-luvulla. Koska maaseudun reuna-alueilla asuu nykyään vähemmän ihmisiä, tyhjeneminen on ollut dramaattisempaa. Harvaan asutulta maaseudulta muuttoa ei juuri enää tapahdu, sillä poismuuttajia ei ole. Suurin osa asukkaista on eläkeläisiä, ja heidän kuoltuaan monet talot tyhjenevät lopullisesti. Jo nyt Suomessa on yli 140 000 autio­ta taloa.

Reunalla-näyttely on syntynyt valokuvaaja Vesa Rannan kierrettyä kaksi vuotta toimittaja Jenni Räinänkanssa Kainuun ja Pohjois-Pohjanmaan katvealueilla ja sivu­kylien asuk­kaiden luona.

Yhä uudes­taan vierailuilla nousi esiin kysymys siitä, vieläkö syrjäinen maaseutu on osa hyvinvointiyhteiskuntaa. Lääkärin ja sairaanhoitajien palveluiden saatavuus on heikkoa kuntakeskuksissakin, saati sitten sivukylillä. He pärjäävät, jotka ovat terveitä. Sivukylien väestöstä suurin osa on kuitenkin ikääntyneitä. Miten heidän tulevaisuudessa käy?

Vaikka suuri virta vie maaseudulta pois, maallemuuttajiakin löytyy. Heitä yhdistää yleensä selkeä näkemys siitä, missä ja miten he haluavat asua ja he ovat valmiita näkemään elämänmuotonsa eteen vaivaa. Vierailu reunalla jättää pohdittavaksi, millainen sata­vuotiaan Suomen maaseutu tulevaisuudessa on.

Reunalla-projektista on julkaistu myös Liken kustantama tietokirja, joka valittiin Tieto-Finlandia-finaaliin syksyllä 2017. Alkuvuodesta 2018 kirja kisasi Bonnier suuri journalistipalkinnosta. Reunalla-näyttely avautui ensimmäisen kerran Oulun Valvegalleriassa marraskuussa 2017. Siellä näyttelyn näki kolmen viikon aikana yli 4 000 ihmistä.

 

Vid utkanten

Vilka är de som stretar på i glesbygden, varför bor de där långt i från allting och hur klarar de sig?

Finlands landsbygd töms men i den allt mer öde landsbygden glimmar det ännu av ljus i enstaka fönster. Vilka är de som bor i glesbygden och varför bor de så långt från alla, hur klarar de sig? Flyttvågen i 2000-talets Finland har varit lika stor som den var på 1970-talet. Eftersom det bor allt färre människor i utkanten av landsbygden har tömningen av den varit dramatisk. Från den glesbebygda landsbygden flyttar knappt någon mer eftersom det knappt finns några utflyttare kvar. Den största delen av de bosatta är pensionärer och vid deras bortgång töms husen för gott.Redan nu finns det över 140 000 ödehus i Finland. Utställningen Reunalla – Vid utkanten föddes som ett resultat av att fotograf Vesa Rantas och redaktör Jenni Räinäs rörde sig i två år i glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten och besökte sidobyarnas invånare.

Allt oftare under besöken infann sig frågan om den avlägsna landsbygden ännu är en del av välfärdssamhället. En läkares eller sjukvårdares tjänster kan vara svåra att få i kommuncentran för att inte tala om i sidobyarna. De som är friska klarar sig. De flesta som bor ute i sidobyarna är ändå åldringar. Hur går det med dem i framtiden?

Även om strömmen av utflyttare är stor finns det även inflyttare. De förenas av en klar syn på var och hur de vill bo och de är färdiga att arbeta för sitt livsval. Ett besök vid utkanten får en att fundera hurudant vårt hundraåriga Finlands landsbygd är i framtiden.

Projektet Reunalla-Vid utkanten har också publicerats som fackbok, med Like som förläggare, och utsågs till Fack Finlandia finalist hösten 2017. I början av 2018 tävlade boken om Bonniers stora journalistpris. Reunalla – Vid utkanten visades första gången i Uleåborg i Velvegalleriet i november 2017. Under tre veckor hade utställningen över 4000 besökare.

Vesa Ranta

Vesa Ranta, born 1973, is a freelance photographer and film maker based in Oulu, Finland.

He has over fifteen years of experience in editorial photography for many of Finland’s most renowned magazines and newspapers. His customers also include companies and private individuals. He mainly works in Northern and Central Europe.

In addition to still photography he also works with other audiovisual media. He has directed music videos and is looking to broaden his scope to documentaries.

Mr. Ranta is also an art photographer. He has held numerous exhibitions both in Finland and abroad. His art is mainly focused on people and humanity in its various forms.

Vesa Ranta graduated as a photographer from Turku Academy of Arts in 2001.

In the music world, Mr. Ranta is known as a founding member of the band Sentenced, with which he played for the band’s whole lifespan (1989 to 2005).

www.vesaranta.org


Rebecka Uhlin - Aina & Tage

Aina & Tage

Som barn var mina morföräldrars hem en favoritplats. Där fanns trygghet. Jag älskade att klä ut mig och bli fotograferad i morfar Tages porträttstudio. När filmen tog slut i kameran bad jag honom att sätta i en ny. Jag kände mig viktig när jag och mormor Aina bakade och hon tålmodigt lät mig mäta upp ingrediens efter ingrediens. Jag var deras första barnbarn och det märktes i vår relation att de värdesatte det. Ju äldre jag blir desto mer nyfiken har jag blivit på deras relation.

Hur påverkas våra känslor av den sårbarhet som relationer innebär? Vad handlar om oss själva och vad handlar om den vi tycker om? Vilken roll spelar förväntningarna som vi tror att andra har på oss?

Jag har genom mina bilder fått tillåtelse att komma nära mina morföräldrars kärleksrelation. Det har med tiden gett mig insikter. Mina frågor och funderingar har ofta överskuggats av känslor, lättnad och ödmjukhet inför deras tillgivenhet.

Jag tror att vi människor förstår och definierar oss själva i förhållande till varandra och vår omvärld. Bilderna i den här boken handlar om min upplevelse av mina morföräldrars relation. Oundvikligen handlar de också om min relation till dem.

– Rebecka Uhlin, Stockholm, Augusti, 2017

Rebecka Uhlin

Rebecka Uhlin (f:1986) är frilansfotograf med bas i Stockholm. I sina projekt intresserar hon sig för ämnen som genus och psykologi. Hennes arbeten har visats vid fotofestivaler i exempelvis Tyskland, Italien och Turkiet. År 2017 blev hon utvald att delta i Joop Swart Masterclass som anordnas av organisationen World Press Photo i Amsterdam. Senare under hösten gav förlaget Journal ut hennes första bok, ”Aina & Tage”, som handlar om hennes morföräldrars livslånga kärleksrelation. Nu väntar separatutställningar i norra Sverige och i Finland.


Bengt Henriksson – A Moment of Music

The lights goes down.
The crowd anxiously cries out the band’s name. The intro starts...
Three first songs,
- it’s all about to catch the moment, and the right light

Ljuset tonas ner.
Publiken ropar förväntansfullt bandets namn. Introt börjar...
De tre första sångerna,
- allting handlar om att fånga ögonblicket och det rätta ljuset.

Valot sammuvat.
Yleisö kirkuu bändin nimeä.
Intro lähtee...
Kolme ensimmäistä biisiä,
- hetken ja oikean valon vangitseminen.


Johan Geisor – De osynliga fåglarnas skog

De osynliga fåglarnas skog

Redan som barn vistades jag ofta i sko- gen. Då var det äventyr och kurragöm- malekar med kompisarna bland de stor- vuxna ormbunkarna. Kanske lade jag inte ens då märke till skogens skönhet. Den var ju så självklar.

Som vuxen hittade jag tillbaka till barndomens landskap. Och det var tack vare kameran som jag upptäckte växterna på riktigt. Ormbunkarna älskar jag fort- farande men nu ser jag också så mycket mer: De små skira blomstren, de stora mossiga träden. Ibland händer det att jag möter ett djur eller fler. Kanske en hel flock med djur.

– Johan Geisor

 

Näkymättömien lintujen metsä

Jo lapsena oleskelin usein metsässä. Seikkailtiin ja leikittiin piilosta suurten saniaisten keskellä. Silloin en edes huomannut metsän kauneutta. Sehän oli itsestään selvyys.

Aikuisena löysin takaisin lapsuuteni maisemiin. Kameran avulla oivalsin kas- vit oikeasti. Saniaisia rakastan edel- leen mutta nyt näen myös niin paljon muuta. Pienet hennot kukkaset, suuret sammalleiset puut. Silloin tällöin tör- mään yhteen tai muutamaan eläimeen. Ehkä kokonaiseen laumaan...

– Johan Geisor


Patricia Rodas – The Most Intimate Hideaways

The Most Intimate Hideaways

Sedan 2012 har jag jobbat med bildserien “The Intimate Hideaways". Mitt arbetsverktyg är storformatskameran och i den här serien analog foto i svart/vitt. I den här bildserien influerar jag exponeringsprocessen genom en våldshandling, som att slå till kamerahuset eller att upprepade gånger sparka stativet. I själva verket rekonstruerar jag sinnestillstånd under en våldsam parrelation jag erfor i mitt förflutna.

Min bildserie “The Most Intimate Hideaways” består av två delar. Den ena är fotogra erna som beskriver de imaginära gömställena jag i tanken ydde till. De visar mina barndomsplatser, trygga ställen för mig. Hemmet, som ska kännas tryggt, kan fort bli en otrygg plats. Den andra delen består av dikter som beskriver kampen mellan att y eller underkastelse med stagnering som följd. Våld i parrelation är inte enbart ett personligt problem, det är i högsta grad en samhällelig fråga.

Min undersökning och mitt konstnärliga arbete med det här specifika temat fortsätter eftersom jag upplever, att det är enormt viktigt att belysa problematiken med våld i nära relationer, från era olika håll genom konsten.

– Patricia Rodas

The Most Intimate Hideaways

Olen työskennellyt kuvasarjan ”The Most Intimate Hideaways” parissa vuodesta 2012 lähtien.Työkalunani käytän laajafor-

maattikameraa ja tässä sarjassa analogisia mustavalkoisia valokuvia. Kuvasarjassani pyrin vaikuttamaan valotusprosessiin väkivaltatekojen kautta, esim. lyömällä kameraa tai potkaisemalla jalustaa. Teoksessa rekonstruoin väkivaltaisessa parisuh- teessa koettuja mielentiloja, joita olen itse kokenut menneisyydessäni.

Kuvasarjani ”The Most Intimate Hideaways” koostuu kahdesta osasta. Ensimmäinen sisältää valokuvia jotka kuvaavat mielikuvituksellisia piilopaikkoja joihin ajatuksissani pakenin. Nämä ovat lapsuudestani tuttuja, minule turvallisia paikkoja. Koti, jonka pitäisi olla turvallinen paikka, voi nopeasti osoit- tautua vaaralliseksi. Toinen osa koostuu runoista jotka kuvaavat kamppailua paon ja lamaantumiseen johtavan alistautumisen välillä. Parisuhteessa koettu väkivalta ei ole ainostaan henkilökohtainen ongelma, se on ennen kaikkea yhteiskunnallinen ongelma.

Tutkimukseni ja taiteellinen työni tämän teeman parissa jatkuu koska koen että on erittäin tärkeää valaista läheisissä suhteissä tapahtuvan väkivallan problematiikkaa taiteellisen ilmaisun kautta.

– Patricia Rodas