Aja Lund – Olen keräilijä, haluan lisää! | Jag är en samlare, jag vill ha mer!

Olen keräilijä, haluan lisää!

”Olen keräilijä, haluan lisää!” on matkani keräilijänä läpi elämän. Tutkin keräilijän käytöstä; miten minun ja muiden keräilijäkoneisto käytännössä ilmenee sekä esineiden merkitystä yksilölle. Haluan myös antaa ääneni keräilylle joka ei aina vastaa tavanomaista keräilyä, selkeän äänen, joka nauraa leikkisyydellään ja uskaltaa rikkoa sääntöjä.

Aikana, jolloin ihmiset siivoavat henkensä edestä ja minimalistista elämäntapaa arvotetaan korkealle, haluan korostaa, ettemme siivoaisi historiaamme pois. Meidän ei tule kuluttaa enemmän, mutta mielestäni meidän tulisi säästää ja kierrättää enemmän. Se edistää tarinoita, tekemistä ja ympäristöä. Mielestäni esineet ovat tärkeitä historian kantajia ja opettajia.

Kyseinen ”haluan lisää” sisältää enemmän. Keräämällä ja haluamalla lisää voidaan nähdä havainnollinen ja innostava kuva kaikesta ihmisen toiminnasta; ei vain tyydytä, tehdään enemmän, halutaan enemmän. Tällä tavoin voi itsensä muuttamisen lisäksi myös antaa muille enemmän. Haluan lisää, mutta yhtä paljon haluan myös antaa enemmän!

En kerää esineitä esineiden tähden – kerään tavaroita, koska ne vahvistavat ihmisyyttäni. En vain kerää kuolleita esineitä. Kerään myös elämää ja tunnetta. Kerään ihmisiä, jotka ovat täynnä elämää. Ihmisiä, joista jokaisella on ainutlaatuinen tarinansa. Siitä kaikki alkaa. Yhtäkkiä esineet ovatkin sivuseikka.

Aja Lund

(b. 1979) Bachelor of Culture and Arts.
Lives and works in Purmo workning on a book about collectors and collecting that will be published autumn 2019.

”In my everyday life, I can be so vulnerable and brutally honest, that in photography I sometimes let myself go in the opposite direction, into the role of the theatrical. I play, perform and investigate. I am drawn to contrasts, the true and the fabricated, the ruled and the free. I throw myself between several other forces, such as the imaginary and the intuitive, the dead and the living.

My imagination and my thoughts take such an animated expression within me that sometimes I want to use myself as a lifeless object. I want to be a thing with function, but without understanding. Be a thoughtless thing placed in order. I want to collect myself. I want to collect things. To collect is to control, to limit oneself. At the same time, it also becomes a way to feel free.”

Jag är en samlare, jag vill ha mer!

”Jag är en samlare, jag vill ha mer!” handlar om min resa genom livet som samlare. Jag undersöker samlarbeteendet; hur mitt och andras samlande maskineri tar sig uttryck och föremålens betydelse för individen. Jag vill också ge det samlande som inte alltid överensstämmer med vedertaget samlande en tydlig röst som skrattar av lekfullhet och vågar bryta reglerna.

I en tid när folk döstädar och minimalistisk livsstil hyllas högt vill jag lyfta fram vikten av att inte städa bort sin historia. Vi bör inte konsumera mera men jag tycker att vi behöver spara och återanvända mera. Det gynnar berättandet, görandet och miljön, jag anser att ting är viktiga historiebärare och lärare.

I det sagda ”jag vill ha mer” sätter jag in mer. Att samla och vilja ha mer kan man se som en illustrerande och inspirerande bild på all mänsklig verksamhet, att inte vara nöjd, att göra mer, vilja mer. På så sätt kan man förändra inte bara sig själv utan också göra mer för andra. Jag vill ha mer, men lika mycket vill jag ge mer!

Jag samlar inte på saker för sakernas skull, jag samlar på saker för att de bekräftar min mänsklighet. Jag samlar inte bara på döda ting. Jag samlar också på liv och känsla. Jag samlar på människor fulla av liv. Människor som var och en alltid innehåller en exklusiv historia. Det är där allting börjar. Plötsligt blir sakerna en bisak.

Aja Lund

(f. 1979) Medianom, YH
Bor och arbetar i Purmo med en bok om samlare och samlande som utkommer hösten 2019.

”I min vardag kan jag vara så hudlös och brutalt ärlig att jag inom fotografin ibland låter mig gå in i motsatsen, i rollen, det teatraliska. Jag leker, spelar och undersöker. Jag dras till kontrasterna, det sanna och det påhittade, det styrda och det fria. Jag kastar mig mellan flera andra spänningsfält så som det tänkta och det intuitiva, det döda och det levande.

Min fantasi och mina tankar tar sig ett så livligt uttryck inuti mig att jag ibland också vill använda mig som ett livlöst föremål. Jag vill vara en sak med funktion men utan förstånd. Vara ett tanklöst ting satt i en ordning. Jag vill samla mig. Jag vill samla på saker. Att samla är att kontrollera, att begränsa sig. Det blir samtidigt också ett sätt att få känna sig fri.”


Hirve & Stokstad & Toivonen – Visual Storytelling Malakta

Visual Storytelling Malakta

Ibis har glädjen att presentera en grupputställning med Néha Hirve, Vilhelm Stokstad och Jenni Emilia Toivonen.

Alla tre fotografer har deltagit i dokumentärfotokursen som ordnats på Malakta 2017 och 2018. Hösten 2019 kommer dokumentärfotokursen på Malakta ordnas för tredje gången.

Ibiksellä on ilo esitellä Néha Hirven, Vilhelm Stokstadin ja Jenni Emilia Toivosen ryhmänäyttely.

Kaikki kolme valokuvaajaa ovat osallistuneet Malaktan 2017 ja 2018 järjestämille dokumenttikuvauskursseille. Syksyllä 2019 Malakta tulee järjestämään dokumenttikuvauskurssin kolmannen kerran.

Néha Hirve – In a light that is leaving

In the woods between Cologne and Aachen, secrets were whispered, communications were encrypted, meetings were arranged by nightfall, and barricades were constantly built and destroyed at every entrance point. Here, it always felt like the apocalypse was about to occur.

There were people living in this forest — somewhere between ten and one hundred, no one will say — and they were waiting it out until the inevitable ‘Day X,’ when they would be evicted, their treehouse homes destroyed by the police, and the last of forest would be cut down forever.

‘In a light that is leaving’ started out as a story about waiting, but on September 13, 2018, the apocalypse that the activists have been preparing for all these years finally arrived. The police began a massive eviction of the area in what is estimated to be one of the largest and longest operations in North Rhine Westphalia. Special forces systematically evicted and destroyed the treehouses and arrested activists.

Vilhelm Stokstad –Questioned Identity

Race, religion and statelessness in Modi’s India.

100,000s of Indians are being stripped of their citizenship. In the northeastern state of Assam, religious and linguistic discrimination is producing a new stateless minority in Asia.

The photo series for this story combines portraits with images of documents used to prove the person’s identity. All the images for one portrait have been taken at the same time and location and then combined using a mixture of techniques such as blending modes and opacity in photoshop.

Jenni Emilia Toivonen – Velatropa

Hidden in the city of Buenos Aires lies a green oasis called Velatropa. Ten years ago, a landfill was occupied by local activists and students who during the years turned it into a refuge full of trees, bio constructions, greenhouse and a garden plot. The community aims to be an example of a lifestyle between urban and rural, reconnecting people in the city with the nature. On a regular basis, the community arranges interdisciplinary workshops, environmental education and festivals where the main activity is to plant trees together. The use of money is minimized with an intention to cultivate what one consumes and exchanging goods and knowledge.

On a sunny afternoon you can see the people of Velatropa meditate in a circle while airplanes land right above to a nearby airport and local football fans cheer in the River Plate stadium just across the street. Placed on an occupied no man’s land, the community is in a constant danger of eviction by the government. That is why they call themselves ‘The vanguards of rebellion’.

“The authorities and people outside think we are destroying, but the truth is exactly the opposite – we are building something new.”


Pohjanmaan valokuvaajat – 70-vuotisjuhlanäyttely

70-årsjubileumsutställning

Föreningen Pohjanmaan valokuvaajats fotografer visar utvalda verk. Traditio- nella studiobilder är idag bara en del av yrkesfotografens mångasidiga jobb och den tekniska utvecklingen skapar nya möjligheter.

Utställningen öppnas av Kalervo Puskala.

70-vuotisjuhlanäyttely

Yhdistyksen valokuvaajat esittävät valitsemiaan teoksia. Perinteiset studio-muotokuvat ovat tänään vain osa ammattivalokuvaajan monipuolista työtä, johon alan tekninen kehitys antaa uusia mahdollisuuksia.

Näyttelyn avaa Kalervo Puskala.


Camilla Andersson – Moln | Pilviä

Moln

Jag har under de tre senaste åren studerat på Axxell med inriktningen naturfotograf.

Denna utställning är mitt slutarbete, och en del av bilderna är  fotograferade under våra gemensamma fotoresor. Bilderna är från Estland, Grönland, Stockholm samt Österbotten.

Jag är fascinerad  av moln och molnens formation, och vill med denna utställning visa på olika existerande molntyper i olika väderförhållanden.

Pilviä

Viime vuosien aikana olen opiskellut Axxellin ammattioppilatoksessa luonnonvalokuvaajaksi.

Tämä näyttely on lopputyöni ja osa kuvista on kuvattu koulutuksen aikana tehdyillä yhteisillä retkillä. Kuvat on otettu Virossa, Grönlannissa,

Tukholmassa ja Pohjanmaalla. Minua kiehtoo pilvet sekä niiden muodot ja haluan tällä näyttelyllä näyttää erilaisia pilvimuodostumia sääoloista riippuen.

Camilla Andersson

Född och uppvuxen i Terjärv, men numera  bosatt i Sundom.
Fotograferat aktivt de 4 senaste åren.
Har under året 2017-2018 studerat på Kulturamas högre fotografiska utbildning i Stockholm, samt även utbildat mig till skolfotograf.
Jobbade under hösten för Svenskt skolfoto, med Stockholm som område.
Naturfotograferingen är en total motvikt till den kommersiella fotograferingen, och ger en skön avkoppling för själ och hjärta.


Jukka Tilus – From Where The Planes Leave

From Where The Planes Leave

Kun olen muuttanut Vantaalle, tuntuu pitkään, etten saa siitä mitään otetta. Vantaalla on lentokenttä ja rautatie ja lähiöt, niiden välissä parkkipaikkoja, peltoa ja liikenteen ääniä. Käyn töissä Helsingissä. Ulkopuolisuuden tunteelta on vaikeaa välttyä.

Vantaa kasvaa kuvauskohteeksi kuin varkain kävelylenkeillä jättömailla ja moottoriteiden varsilla, kun kaupunki alkaa jollakin tapaa tulla tutuksi. Rauta- tiesillat ja puretut talot. Kerrostalojen takapihoilla tuulessa heiluvat pyykit. Arkiset asiat. Kun kävelee tarpeeksi pitkään, voi päästä siihen tilaan, jossa ympäristön ja yksityiskohtien havainnoimisen tieltä putoaa mielestä pois kaikki muu.

From where the planes leave on dokumentaarinen valokuvausprojekti kuljeskelusta Vantaan lähiöissä ja niiden liepeillä. Näyttelyn kuvat ovat vuosilta 2017-18. Projekti jatkuu.

From Where The Planes Leave

Efter att jag flyttat till Vanda, kändes det länge som om jag inte fick något grepp om staden. I Vanda finns en flygplats, en järnväg och förorter, mellan dem parkeringsplatser, åkermark och ljudet från trafik. Jag jobbar i Helsingfors. Det är svårt att undvika känslan av att känna sig utanför.

Vanda växer som fotoobjekt via strövtåg på övergiven trädesmark och längs med motorvägar där staden så småningom börjar kännas bekant. Järnvägsbroar och rivna hus. Tvätten som gungar på bakgårdar av flerfamiljshus. Vardagliga saker. När man vandrar tillräckligt länge kommer man till en punkt då allt annat än miljön och ögonblicken för-svinner ur medvetandet.

From where the planes leave är ett dokumentärt fotoprojekt från strövtåg i Vanda och dess närområden. Utställningens bilder är tagna 2017-18. Projektet fortsätter.

Jukka Tilus

Jukka Tilus (s. 1980) on syntynyt ja kasvanut Himangalla Keski-Pohjanmaalla. Ennen Vantaata hän on asunut myös Kuortaneella ja Lahdessa. Valokuvaajana hän luottaa ennen kaikkea sattumaan ja improvisaatioon.

jukkatilus.com


Kristoffer Albrecht – Domestica

Domestica

Temat i Kristoffer Albrecht utställning och senaste fotobok Domestica är att undvika hemmablindhet. Då man ser samma ting eller landskap gång på gång måste man fördjupa iakttagelsen för att se det väsentliga. Serien Domestica handlar om förhållandet mellan landskapet och ljuset samt människans samverkan med sin omgivning. Den handlar också om tidens inverkan på föremålen. Bilderna, som är resultat av konkreta iakttagelser, förmedlar småskaligt och intimt årstidernas växling och livets kretsgång.

Domestica

Kristoffer Albrechtin seuraavan valokuvakirjan teema on kotisokeuden välttäminen. Oleellisen havaitsemiseksi pitää syventää katsetta jokapäiväisiin maisemiin ja asioihin. Domestica-sarja käsittelee maiseman ja valon suhdetta sekä ihmisen vuorovaikutusta ympäriöivään maailmaan.Näyttely käsittelee myös ajan vaikutuksia esineisiin. Kuvat ovat konkreettisten havaintojen tulos ja viestivät intiimisesti ja pienmuotoisesti vuodenaikojen ja elämän kiertokulkua.

Kristoffer Albrecht

Born in Helsinki, Finland in 1961
Lives in Ingå, Finland

2001, Doctor of Arts, University of Art and Design Helsinki
​(Thesis: Creative Reproduction. A Practical Study on Ink-printed Photographs, Their History of Production and Aesthetic Identity)
1987, Master of Arts, University of Art and Design Helsinki
Has been teaching photography since 1986.

www.kristofferalbrecht.com


Lars Rebers – Första parkett

Första parkett

Jag har nu i några år arbetat med att se bakåt. När jag fyllde 50 år väcktes nyfikenheten att återuppleva fysiska platser som en gång i tiden har varit mitt bo. Platsen i sig själv har ingen betydelse, händelser, känslor och minnen har. Men kopplingen är så stark att platsen och det visuella intrånget i ögonen behövs för att väcka hela repertoaren av minnesbilder. Vi är ändå alltid en produkt av allt vi har varit med om, så att utsätta sig för detta ger mig något jag trodde inte kunde finnas. 

Just nu har jag material, både fotografier, nya minnen, nya kontakter, nya vänner, som formar min framtid bara genom att se bakåt. Jag blev vän med chefredaktören på lokaltidningen i Aalen, Baden-Würtenberg, när han försökte få in mig i mitt barndoms hotell, som vid mitt besök i modern tid var en övergiven porrhåla. Olika fotografer har skickat mig bildmaterial av vårt gamla Hotel Reichspost, både före och efter rivningen av huset. Hotellet som blev en porrhåla som sedan revs. Träffade till och med en gammal klasskamrat som jag inte har sett på 45 år. Kom inte ens ihåg hans namn. I Schwäbisch Gmünd är min gamla vän nu polischef i stadens polisdistrikt. Vi skildes åt när jag var 10 år gammal, när vi träffas 42 år senare har ganska lite förändrats. Den enda skillnaden var kanske att vi inte längre leker polis och rövare, han kanske, men nu får han lön för att göra det. Tyskland-resorna har gett mycket material, mycket jag fortfarande bearbetar och transformerar till något annat. Något även för andra. 

Jag påbörjade förra sommar nästa kapitel genom att fokusera på åren före och strax efter flytten från Tyskland, Lovisa och Åbo. Så hade jag tänkt fortsätta, men gjorde jag små förändringar. Mycket tror man att man styr och planerar, man glömmer ibland att man lever ett liv, något man aldrig har helt under kontroll. Livet fortsätter fastän man själv inte finns eller man själv har andra planer.

Det underbara med att vara barn och att minnas sitt liv som barn är att man är så skyddad. Man får leka i solen, medan synliga och osynliga gestalter övervakar en, iakttar en och ser till att så lite negativt som möjligt händer. Solen skiner varje dag, ute och inne. Spänningen i att uppleva, se och stirra på mor- och farföräldrars föräldrar som mest är historier man hör, men ibland även kött och ben, fastän alltid väldigt lite kött. Själv kan man som barn främst leka när man sitter i den fjärde raden och iakttar livets pjäs på avstånd. Hela den dramatiska pjäsen är nästan osynlig, för man är liten och kort och alla vuxna framför en skymmer spektaklet, det vuxna livet. Glimtarna man ser tolkar man med sitt glada lynne och mest blir det tomtar, monster, lukttanten och roliga gestalter. När man växer upp och de, den äldsta generationen lämnar oss för evigt, sitter man plötsligt i rad tre. Man är längre, äldre, men främst inriktad på sin egen rad, de som sitter bredvid en och sig själv. Pjäsen syns bättre, man hör och förstår mera, men berör det mig? Känslomässigt blir det svårare när man blir flyttad till den andra raden, bara föräldrarna finns kvar. Samtidigt händer det mycket i den egna sfären, så hur det ser ut utanför den egna bubblan kan inte alltid förklaras, kanske man som vuxen inte heller behöver göra det? I denna bubbla, som 50-åring, påbörjade jag detta projekt att se bakåt. Funderade på varifrån jag kommer, vad jag består av och vad som möjligtvis finns framför mig. Kontrollen jag trodde fanns i detta vuxenliv, denna teater, visade sig vara en illusion. Jag har nu min mamma på sjukhus de inkommande sex veckorna, vad som händer sedan vet ingen. Min pappa fyller 80 år i juni, gammal och svag även han. Mitt fina projekt, min fina historia, blir plötsligt mera deras, de som gjorde mig, jag som är dem. Ännu sitter jag i den andra raden, ännu en liten stund. Jag blev kanske besviken att märka att en viss kontinuitet av vardagen är en illusion. Som barn fungerade illusionen till en min fördel, leken där allt var möjligt, nu förvandlas det till en verklig scen där jag snart sitter ensam på första parkett. Snart är jag gestalten som fjärde raden bara ser en glimt av, gestalten framtiden inte längre vill engagera sig i.

Min mamma dog i maj 2017. Så slutet kom snabbare än väntat. 

Utställningen är en tillbakablick och en visuell karta över vem man var och vem man blev. En form av mitt visuella DNA och förklaringar i form av korta berättelser.

Ensimmäiseltä riviltä

Jo muutaman vuoden ajan olen työskennellyt katsoen taakseppäin ajassa. Kun täytin 50 vuotta, uteliaisuus heräsi uudelleen kokemaan fyysisiä paikkoja, jotka ovat joskus olleet elinpaikkani. Paikalla itsellään ei ole merkitystä, tapahtumilla, tunteilla ja muistoilla on. Mutta yhteys on niin voimakas, että paikka ja visuaalinen tunkeutuminen silmiin ovat tarpeen herättämään koko muistojen paletti eloon. Olemme kuitenkin aina tuote kaikesta, johon olemme joskus osallistuneet, joten itseni altistaminen tällaiseen tuo kokemuksia joita en uskonut olevan.

Näyttely on rettospektiivinen ja visuaalinen kartta siitä, kuka olen ollut ja minkälainen minusta tuli. Jonkinlainen visuaalinen DNA lyhyiden selitysten kera.

Lars Rebers

Fotokonstnär
Konstnär
Konstpedagog

Larsrebers.fi


Mastuset - Epifania

EPIFANIA

Fotografierna som utgör helheten EPIFANIA är fotograferade i Nya Zeeland på en strand som var både svår att hitta och att nå. Men, där och endast där, när Mastuset rörde sanden, bildades figurer som liknade hans egna målningar. De former som bildades av sanden varade bara ett ögonblick varefter havet tog dem. Det skulle ha varit omöjligt att återskapa samma bild. Därför är alla utställningsbilderna unika konstverk.

Tillfällighet, det som sker oplanerat har alltid varit en del av Mastusets arbete. Dock tror han själv inte att tillfälligheter verkligen existerar.

Epifany kan översättas som ”övernaturlig uppkomst”. De veckor då Mastuset fotograferade blev han vittne till den konstanta och oändliga processen av universums skapelse, där perfektion och skönhet avbildades i sanden. Efter ett ögonblick försvann de mystiskt framträdande bilderna i vågorna och upprepades aldrig på samma sätt. De försvinnande stunderna har blivit odödliga i bilderna på denna utställning.

EPIFANIA

Valokuvat, jotka muodostavat kokonaisuuden EPIFANIA, on kuvattu Uudessa Seelannissa rannalla, jolle oli vaikea löytää ja päästä. Kuitenkin juuri siellä, ja vain siellä, Mastuset:in hiekkaa liikuttaessa siihen muodostui kuvia, jotka muistuttivat hänen omia maalauksiaan.

Muodot, jotka piirtyivät hiekkaan olivat siinä vain hetken, jonka jälkeen meri vei ne mukananaan. Olisi mahdotonta toistaa samaa kuvaa. Sen vuoksi myös näyttelyn valokuvat ovat kaikki uniikkivedoksia. Mastusetin töissä on aina ollut osana sattuma, se mikä tapahtuu suunnittelematta. Hän ei kuitenkaan usko, että sattumaa oikeastaan on olemassakkaan.

Epifania sanan voi kääntää ”yliluonnollisen esiintulona”. Viikot, joina Mastuset valokuvasi, hän oli todistamassa maailmankaikkeuden jatkuvaa ja loputonta luomisprosessia, jossa täydellisyys ja kauneus piirtyi hiekkaan. Silmänräpäyksen kestettyään nuo salaperäisesti ilmenneet kuvat hävisivät aaltoihin eivätkä koskaan toistuisi samanlaisina. Nuo katoavat hetket ovat ikuistettu tämän näyttelyn valokuviin.

Mastuset

MASTUSET (Linyola, Katalonien, 1954) studerade målning, skulptur och fotografi. I slutet av hans studier fortsatte han med teologi. Idag är allt detta en del av hans arbete. I Spanien blev Mastuset känd för sina kopparmålningar. Dessa var även utställda i Finland år 2005 och Jukka Yli-Lassila skrev att de var “i ögonfallande sublima”.

MASTUSET (Linyola, Katalonia, 1954) opiskeli maalausta, kuvanveistoa ja valokuvausta. Opintojen loputtua hän jatkoi teologialla. Tänään kaikki se on osa hänen työtään. Espanjassa Mastuset tuli tunnetuksi kuparille maalatuilla teoksillaan. Niitä oli Suomessakin esillä vuonna 2005 ja Jukka Yli-Lassila kirjoitti niiden olevan ”silmiinpistävän yleviä”.


Nick Brandt – On This Earth, A Shadow Falls, Across The Ravaged Land

Ibis 20-års jubileumsutställning

Fotogalleri Ibis i Vasa firar sitt 20-årsjubileum med att visa fantastiska svartvita storformatsbilder på Afrikas natur. Utställningen riktar sig till olika typer av publik och erbjuder ett nytt perspektiv på traditionella porträtt av vilda djur.

Den brittiska fotokonstnären Nick Brandt (f.1964) har fotograferat Östafrikas magnifika natur under flera decennier. Brandt gjorde ursprungligen karriär inom musik- och reklamvideo och fascinerades av djurlivet i Tanzania när han regisserade en musikvideo för Michael Jackson. Djupt rörd av mötet med djuren började Brandt fotografera de majestätiska varelserna på heltid. Brandts utställning har rest jorden runt och tidigare visats i bl.a. New York, Berlin, London och Salo. På Fotografiska i Stockholm blev utställningen en av de mest besökta genom tiderna.

Brandts känsliga, detaljrika och intima porträtt av de kanske sista exemplaren av de stora däggdjuren skiljer sig från det traditionella sättet att porträttera Afrikas djur och ger betraktaren en möjlighet att blicka in i djurens själfulla värld, öga mot öga. Precis som porträttfotografer i allmänhet arbetar Brandt utan teleobjektiv för att komma nära sina motiv och på det sättet fånga deras personlighet och närvaro på film.

Verkens imponerande format låter betraktaren möta djuren i nästan naturlig storlek. De svartvita panoramabilderna för oss också till de majestätiska däggdjurens livsmiljöer. De påminner om en tid då människan inte ännu hade rubbat balansen i naturen och förminskat djurens livsutrymme.

Utställningen är uppbyggd utgående från tre bildhelheter; On This Earth (2005), A Shadow Falls (2009) och Across the Ravaged Land (2013). För Brandt är Afrika och djurtemat ett pågående projekt – ett livsverk som han ägnar sig åt för att göra den stora allmänheten medveten om djurens och naturens hotade tillstånd. År 2010 grundade Brandt den ideella organisationen Big Life Foundationför att bidra till att skydda Afrikas ekosystem. Via organisationen samlar han in medel för naturskydd.

Utställningen har producerats av Fotografiska och ordnas i samarbete med Vasa Konsthall. Med stöd av Svenska Kulturfonden, Bröderna Gröndahls stiftelse och Vasa stad.

Ibiksen 20-vuotisnäyttely

Vaasalaisen valokuvagalleria Ibiksen 20-vuotisnäyttely tuo nähtäville upeita, suurikokoisia mustavalkokuvia Afrikan luonnosta. Erilaisia yleisöjä puhutteleva näyttely tarjoaa uuden näkökulman perinteiseen villieläinkuvaukseen.

Englantilainen valokuvataiteilija Nick Brandt(s.1964) on kuvannut Itä-Afrikan suurenmoista luontoa jo usean vuosikymmenen ajan. Aiemmin uraa musiikki- ja mainosvideoiden alalla luonut Brandtvaikuttui Tansanian eläimistä ohjatessaan siellä Michael Jacksonin musiikkivideota. Kohtaamisista syvästi liikuttunutBrandt ryhtyi pian kokopäiväisesti valokuvaamaan näitä majesteetillisia otuksia. Ympäri maailmaa kiertänyt näyttely on aiemmin ollut esillä mm. New Yorkissa, Berliinissä, Lontoossa, Salossaja Tukholman Fotografiskassa, jossa se oli yksi sen vierailluimmista näyttelyistä.

Perinteisestä Afrikan eläinten esittämistavasta poiketen, Brandtin herkät ja yksityiskohtaiset, intiimit muotokuvat ehkäpä lajiensa viimeisistä suurnisäkkäistä tutustuttavat katsojat näiden sielukkaiden eläinten maailmaan, silmästä silmään. Brandt työskentelee ilman teleobjektiivia, muiden muotokuvaajien tapaan lähellä kohdettaan, päästen tällä tavoin tallentamaan filmille näiden läsnäolon ja persoonallisuuden.

Näyttelyn vaikuttavankokoisissa kuvissa katsoja kohtaa eläimet lähes täysimittaisina. Mustavalkoiset panoraamakuvat vievät meidät myös näiden majesteetillisten nisäkkäiden elinympäristöihin, ikäänkuin viitateen aikaan, jolloin ihminen ei ollut vielä puuttunut luonnonjärjestykseen ja pienentänyt eläinten asuinaluetta.

Tämä näyttely on koottu kolmesta eri kuvaokonaisuudesta;  On This Earth (2005), A Shadow Fall (2009) ja Across the Ravaged Land (2013). Brandtille Afrikka ja eläinteema on edelleen meneillään oleva projekti — elämäntyö, jolla hän pyrkii tuomaan kuvaamiensa eläinten ja luonnon uhattua tilaa suuren yleisön tietoisuuteen. Afrikan ekosysteemien suojelemiseksi Brandt perusti vuonna 2010 Big Life Foundation-yhdistyksen, jonka kautta hän kerää varoja luonnonsuojelulle.

Näyttelyn on tuottanut Fotografiska Museet.Näyttely järjestetäänyhteistyössä Vaasan Taidehallin kanssa. Näyttelyä ovat tukeneet Svenska Kulturfonden, Bröderna Gröndahls stiftelse ja Vaasan kaupunki.


Vesa Ranta – Reunalla // Vid utkanten

Reunalla

Keitä syrjäseuduilla sinnittelee, miksi he asuvat kaukana kaikesta ja kuinka he pärjäävät?

Suomen maaseutu tyhjenee, mutta autioituvassa maisemassa tuikkii vielä yksinäisten talojen valoja. Keitä syrjäseuduilla sinnittelee, miksi he asuvat kaukana kaikesta ja kuinka he pärjäävät? Muuttoliike 2000-luvun Suomessa on ollut yhtä suurta kuin se oli 1970-luvulla. Koska maaseudun reuna-alueilla asuu nykyään vähemmän ihmisiä, tyhjeneminen on ollut dramaattisempaa. Harvaan asutulta maaseudulta muuttoa ei juuri enää tapahdu, sillä poismuuttajia ei ole. Suurin osa asukkaista on eläkeläisiä, ja heidän kuoltuaan monet talot tyhjenevät lopullisesti. Jo nyt Suomessa on yli 140 000 autio­ta taloa.

Reunalla-näyttely on syntynyt valokuvaaja Vesa Rannan kierrettyä kaksi vuotta toimittaja Jenni Räinänkanssa Kainuun ja Pohjois-Pohjanmaan katvealueilla ja sivu­kylien asuk­kaiden luona.

Yhä uudes­taan vierailuilla nousi esiin kysymys siitä, vieläkö syrjäinen maaseutu on osa hyvinvointiyhteiskuntaa. Lääkärin ja sairaanhoitajien palveluiden saatavuus on heikkoa kuntakeskuksissakin, saati sitten sivukylillä. He pärjäävät, jotka ovat terveitä. Sivukylien väestöstä suurin osa on kuitenkin ikääntyneitä. Miten heidän tulevaisuudessa käy?

Vaikka suuri virta vie maaseudulta pois, maallemuuttajiakin löytyy. Heitä yhdistää yleensä selkeä näkemys siitä, missä ja miten he haluavat asua ja he ovat valmiita näkemään elämänmuotonsa eteen vaivaa. Vierailu reunalla jättää pohdittavaksi, millainen sata­vuotiaan Suomen maaseutu tulevaisuudessa on.

Reunalla-projektista on julkaistu myös Liken kustantama tietokirja, joka valittiin Tieto-Finlandia-finaaliin syksyllä 2017. Alkuvuodesta 2018 kirja kisasi Bonnier suuri journalistipalkinnosta. Reunalla-näyttely avautui ensimmäisen kerran Oulun Valvegalleriassa marraskuussa 2017. Siellä näyttelyn näki kolmen viikon aikana yli 4 000 ihmistä.

 

Vid utkanten

Vilka är de som stretar på i glesbygden, varför bor de där långt i från allting och hur klarar de sig?

Finlands landsbygd töms men i den allt mer öde landsbygden glimmar det ännu av ljus i enstaka fönster. Vilka är de som bor i glesbygden och varför bor de så långt från alla, hur klarar de sig? Flyttvågen i 2000-talets Finland har varit lika stor som den var på 1970-talet. Eftersom det bor allt färre människor i utkanten av landsbygden har tömningen av den varit dramatisk. Från den glesbebygda landsbygden flyttar knappt någon mer eftersom det knappt finns några utflyttare kvar. Den största delen av de bosatta är pensionärer och vid deras bortgång töms husen för gott.Redan nu finns det över 140 000 ödehus i Finland. Utställningen Reunalla – Vid utkanten föddes som ett resultat av att fotograf Vesa Rantas och redaktör Jenni Räinäs rörde sig i två år i glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten och besökte sidobyarnas invånare.

Allt oftare under besöken infann sig frågan om den avlägsna landsbygden ännu är en del av välfärdssamhället. En läkares eller sjukvårdares tjänster kan vara svåra att få i kommuncentran för att inte tala om i sidobyarna. De som är friska klarar sig. De flesta som bor ute i sidobyarna är ändå åldringar. Hur går det med dem i framtiden?

Även om strömmen av utflyttare är stor finns det även inflyttare. De förenas av en klar syn på var och hur de vill bo och de är färdiga att arbeta för sitt livsval. Ett besök vid utkanten får en att fundera hurudant vårt hundraåriga Finlands landsbygd är i framtiden.

Projektet Reunalla-Vid utkanten har också publicerats som fackbok, med Like som förläggare, och utsågs till Fack Finlandia finalist hösten 2017. I början av 2018 tävlade boken om Bonniers stora journalistpris. Reunalla – Vid utkanten visades första gången i Uleåborg i Velvegalleriet i november 2017. Under tre veckor hade utställningen över 4000 besökare.

Vesa Ranta

Vesa Ranta, born 1973, is a freelance photographer and film maker based in Oulu, Finland.

He has over fifteen years of experience in editorial photography for many of Finland’s most renowned magazines and newspapers. His customers also include companies and private individuals. He mainly works in Northern and Central Europe.

In addition to still photography he also works with other audiovisual media. He has directed music videos and is looking to broaden his scope to documentaries.

Mr. Ranta is also an art photographer. He has held numerous exhibitions both in Finland and abroad. His art is mainly focused on people and humanity in its various forms.

Vesa Ranta graduated as a photographer from Turku Academy of Arts in 2001.

In the music world, Mr. Ranta is known as a founding member of the band Sentenced, with which he played for the band’s whole lifespan (1989 to 2005).

www.vesaranta.org